Kan AI ersätta Gästabudet? Vi bjöd in Andrea Nordwall, konstnär och doktorand i maskinteknik, för att hjälpa oss luska i tekniken. Är kulturjournalistik bara en floskelfabrik, som lika gärna skulle kunna genereras av GPT? Hur bra är AI-genererad teater, kan Chat GPT bli en okej terapeut och borde script börja rädda dåliga översättningar? Dessutom pratar vi om Magnus Dahlströms deep fakes och Liftarens Guide till Galaxens föregripande av den fadda algoritmsmaken.
I slutet av avsnittet tillkännages vem som tar hem priset Årets sågning 2024, och vinnaren rings upp för en intervju.
Gratisavsnitt! Lyssna här eller i valfri podtjänst, och prenumerera här för att få tillgång till alla andra avsnitt.
Andrea Nordwall som barn. Bild AI-genererad av Andrea Nordwall.
Medverkande: Gästen Andrea Nordwall, samt Mikaela Blomqvist och Lyra Ekström Lindbäck.
Vi tar tempen på kritikklimatet genom att diskutera årets mest vettlösa hyllningar (vem kan säga varför Titanic flöt?) och vilket trubbel vi har hamnat i efter våra egna sågningar. Sedan lämnar vi kultursveriges svettiga bastu och dyker ner i det befriande kalla vattnet av årets nominerade recensioner: fem på olika vis berömvärda kritiker som tagit sig an allt från historiska missuppfattningar till författarrollens mediala koketteri. Vinnaren avslöjas i nästa avsnitt!
Liljestrand skriver ner ”Mejl” med lika delar schwung som bekymrat intresse för samtidslitteraturens allmänna tillstånd. Inte en mening lämnas åt slumpen i denna hantverksskickliga och roliga recension, som visar hur en rejäl sågning också kan väcka läsarens nyfikenhet på en bok.
Koncist och folkbildande använder Ekbom två nyutgivna böcker om senantiken för att vederlägga en utbredd, sekelgammal och missvisande bild av kristendomens relation till det romerska kulturarvet. Glimten i ögat anas mellan de spränglärda raderna.
Med stort mod tar sig Kindstrand an den svåra uppgiften att kritisera en bok där författaren berättar att han utsatts för sexuella övergrepp som barn. Recensionen är så subtilt utförd att den vid första anblick knappt framstår som en sågning, men med förödande elegans vänder den tillbaka berättarjagets egna självtvivel mot boken och visar hur koketteriet kommer i vägen för uppriktigheten.
Klarsynt och föredömligt tydligt skär recensionen rakt igenom en uppblåst hype. Med konkreta, jämförande exempel demonstrerar Håkansson varför Ravns häxskildring brister. Hon låter sig inte förföras av den skimrande prosan, utan genomskådar hur en stelnad, förment radikal litterär estetik har förvandlats till kitsch.
Slarvet när en världsberömd klassicist ska ges ut på svenska avtäcks här av en glänsande stilist med expertkunskap. Genom att beskriva Beards bok som en vacker flicka i en ful klänning aktualiserar Sixtensson den viktiga diskussionen om förlagsredaktörens ansvar.
